Har suttit och läst igenom en massa utbytesbloggar nu. Dels för att jag vill försöka smita undan läxorna, dels för att jag är otroligt excited för mitt år i USA. Men det skrämmer mig så otroligt mycket när jag läser hur utbytesstudenterna beskriver hur de mår. Ibland mår de jätte bra, ibland hatar de allt som har med USA att göra, minsta lilla kulturförändring, all drama, hur man inte kan beté sig som man vill, att man måste sitta tyst och le, att man inte kan bli arg och skrika, släppa ut alla känslor, maten, inga grönsaker, fullbokade scheman, att de bara har 2 månader kvar. 
   

 Den största rädslan jag har är att jag kommer få en sån otrolig kulturchock och vilja åka hem, att jag inte klarar av att leva ett år helt själv. Jag önskar verkligen att jag kunde se in i framtiden och se hur jag kommer reagera, hur första dagen i skolan kommer vara, hur lång tid det kommer ta tills jag får en vän där, hur jag kommer kunna vänja mig vid den onyttiga maten, att inte höra de svenska låtarna på radion, inte kunna köpa hem en veckorevyn eller hyra hem en svensk film en fredagskväll, att inte kunna gå ut ur huset och ha en minut till närmsta bussstation som kan ta mig var som helst. Hur kommer jag reagera på att inte ha friheten som jag har här? Sanningen är att jag är otroligt rädd för att klara mig själv, men samtidigt så himla exalterad.