Hej på er!
Jag fick en fråga om hur allt gick till från att jag bestämt mig att jag ville åka hem. Jag tänkte därför skriva ut hur det gick till.

 

Först och främst pratade jag med min pappa. Vi satt typ hela dagen och pratade om det och att det bästa nog är att jag kommer hem. Så han skrev ett mejl och skickade till EF i Stockholm där han sa att jag ville åka hem. EF i Stockholm kontaktade EF i Boston som dagen efter ringde till mig. Dom pratade med mig och frågade om det finns någonting som kan få mig att stanna lite ytterligare eller om jag är helt övertygad om att jag vill hem. Jag sa att jag har kämpat ett bra tag & att detta är det bästa för mig. Så då sa dom att jag behöver berätta för min värdfamilj. Så på kvällen satte jag mig ned med min värdmamma och berättade om att jag hade mycket hemlängtan och att jag ville hem. Hon var så otroligt förstående och blev inte ett dugg uprörd. Hon stöttade mitt val och senare på kvällen pratade vi med min värdpappa också. Han var väldigt förstående också. Detta gjorde allt mycket lättare för mig också så jag kunde vara glad resten av min tid i USA. 

 

Sedan frågade EF mig om jag hade något önskedatum om när jag ville hem. Jag sa så snart som möjligt men jag ville ha ett sista Small Group Meeting på måndagen & säga hejdå till Mrs. Fraga & alla vänner jag fått. Så jag valde då tisdagen den 29 oktober. Sedan fixade dom flygbiljetter och allt var fixat. 

 

Jag fick också en fråga som var om jag får pengarna tillbaka från EF. Svaret på det är nej. Man får inte pengarna tillbaka eftersom det är mitt val och jag river ju ett kontrakt själv. Då får jag ju inte pengarna tillbaka. Självklart är det surt att betala en sådan otroligt hög summa som man sedan inte utnyttjar till fullo. Men jag utnyttjade tiden i tre månader och försökte njuta av varenda positivt moment. Så självklart ångrar jag verkligen inte att jag åkte som utbytesstudent. Ja vi slösade en massa pengar men jag har fått så mycket ut av de här månaderna och jag är så jäkla glad att jag provade på och verkligen försökte. Och att få chansen att åka till USA och uppleva sådant här är inte självklart. Jag fick lixom uppleva high school, homegames, footballplayers, Macy's, Tacobell, köra bil till andra sidan parkeringen, New York, Boston, Washington D.C., Baseballgame, Amerikansk kyrka, Football på söndagar framför teven, en annan kultur. Detta var min dröm och jag är så jäkla glad att jag fick göra det här. Men som sagt går hälsa före allt och mår man inte bra så ska man inte göra det. Varför göra något som bara för en olycklig? Då njuter man ju inte av det till fullo.

 

 

Hej alla trogna läsare som funnits här och följt mitt äventyr ända sen början men även er som nyligen hittat hit. Jag har nu lite chockerande nyheter att komma med. Ni får välja själva hur ni vill ta nyheterna, om ni förstår mig och min situation eller om ni väljer att gå emot mig. 

 

I min blogg har jag skrivit ut mycket om hur bra jag har haft det & lagt ut alla upplevelser jag fått vara med om. Och tro mig, jag är så otroligt glad och tacksam att jag fått den här chansen att åka till USA och uppleva så mycket av den amerikanska livsstilen. Men mitt i allt detta har mycket negativt uppstått också. Jag valde att inte skriva ut allt det känslomässiga, allt det otroligt jobbiga som faktiskt hände. Jag valde själv att hålla allt inom mig och inte berätta för någon. Varför? Ja, kanske för att jag tänkte att det är sånt man ska klara av att hantera som utbytesstudent. Eller för att jag var rädd att amerikanarna läste vad jag skrev. Det jag minst av allt ville var ju att såra någon. Därför valde jag själv att ta ut allt positivt och endast skriva om de roliga saker jag var med om.

 

På grund av att jag höll allting inom mig så blev det väl för mycket till slut. Det var otroligt mycket som hände med min värdfamilj och jag älskade mina syskon. Dock fungerade helt enkelt inte kemin med mig och min familj jag hade. Jag trodde att det skulle bli bättre om jag bytte värdfamilj. Och min nya familj var helt perfekt. Jag vaknade på morgonen och var inte orolig utan glad av att spendera ännu en dag med dom. Men som en utbytesstudent så behöver inte det heller handla om att man har det bra hemma eller om man har kompisar. För tro mig, jag fick kompisar som verkligen stöttade mig igenom allt det hårda och allt jag fick stå ut med. Jag hade min nya värdfamilj som var så kärvänliga och så otroligt snälla. Jag kunde prata med dom om hur det är att vara här och hur allt var i min gamla värdfamilj. Men trots att jag hade det bra på den sociala fronten så mådde jag inte bra. Och jag hade inte gjort det sen jag kom dit. Tänker jag efter så har jag haft hemlängtan ända sen skolan började. Varje vardag var jag deprimerad. Jag gick in i mig själv, försökte sova så länge jag kunde, slängde på mig kläder som såg bekväma ut och gick osminkad till skolan. Och sen låg jag faktiskt i sängen runt 7.30 varje kväll. Jag var deprimerad, dock tänkte jag ju inte på det då. Men jag ville sova för att jag skulle kunna stänga av hjärnan och vara borta från deprissionen jag hade när jag var vaken. Sen när klockan ringde på morgonen så fick jag inte känslan som jag fick när alarmet ringde när jag fortfarande bodde i Sverige. Här i USA var det något helt annat. En känsla som gav mig rysningar. Detta kände jag varje dag i skolan. Den enda dag jag verkligen tyckte om var lördagar för då brukade jag hitta på saker. På söndagar var jag deprimerad för jag visste att dagen efter skulle skolan börja igen. 

 

Jag som trodde att denna känsla skulle försvinna även om hemmasituationen var bra. Så jag bytte ju värdfamilj men inget förbättrades. Jag var glad att jag fick stanna hemma från skolan första fredagen hos min värdfamilj. Sen blev jag sjuk och jag försökte stanna hemma på måndagen. Jag ville inte till skolan. Jag ville bara sova. Och vad var det som var problem med skolan då? Ja, jag försöker fortfarande lista ut vad det var som gjorde mig ledsen. Annorlunda visste jag att det skulle vara. Men jag antar att det var alldeles för annorlunda. Jag ville ha mina vänner jag kände innifrån och ut. Jag ville ha lärarna jag kunde prata och förstå helt. Jag ville kunna reflektera och skriva på det språk jag kan och jag ville bara känna mig hemma. Varje gång jag fick ett papper jag skulle skriva på och det stod "Parent/Guardian signature" så visste jag att det skulle vara från min Guardian. Och jag gillade inte det faktum att det inte var min riktiga parent utan en annan människa, en guardian som skulle skriva på. Konstigt tänk men så kände jag. 

 

Varje gång jag pratade med min mamma hemma i Sverige i telefon sa jag, "Jag vill hem". Hon försökte pusha mig att stanna varje gång och jag gjorde det. När jag bytte värdfamilj ville jag hem men valde att försöka och stanna och ge den nya familjen en chans. Och det gjorde jag. I 2 och en halv vecka var jag där. Men på måndagen för två veckor sedan idag var jag ensam hemma från skolan, jag var sjuk och hade bestämt mig att jag var seriös med att åka hem. Jag pratade med pappa och sa att jag klarar inte det här längre. Mamma försökte ju få mig att stanna, vilket jag förstår varför. Jag menar, det är ju en sådan otrolig upplevelse. Men jag kände att jag har upplevt tillräkligt, men nu vill jag hem. Dit jag inte behöver tänka på om jag gör rätt eller fel, tänka på var jag ska lägga kläderna, får jag äta det här?, får jag åka hit?. Dit jag kan beté mig som jag är och bara slå dörren igen bakom mig om jag är ledsen. Jag behövde känna mig hemma och inte som en gäst längre. Så jag tog helt enkelt beslutet att avbryta mitt liv som en utbytesstudent och åka hem igen. Så i Onsdags 5.35 på kvällen landade mitt plan i Sverige och jag steg ut på svensk mark efter 3 månader. 

 

Jag är otroligt glad att jag är hemma igen och jag ser inte det här som en stor chans jag missar. Jag har upplevt så otroligt mycket på 3 månader och är så jävla stolt över mig själv för allt jag lyckats åstadkomma. Jag har tagit mig igenom de värsta skoldagarna där jag inte kände någon i skolan, till de svåraste samtalen, till att lära känna nya människor och till att acceptera en helt ny kultur. Nu har jag gjort det här och siktar mot nya mål i livet. Ska ta tag i livet här hemma och försöka göra denna tid till den bästa. USA har en stor plats i mitt hjärta och livet i Virginia kommer jag aldrig glömma. Självklart kommer jag att hälsa på mina vänner jag lärt känna där men jag tror att livet som en utbytesstudent helt enkelt inte var något för mig. 

 

Tack för att ni följt min blogg såhär länge. Men här tar mitt USA äventyr slut.

 

Godmorgon! Idag ska jag & familjen åka till mormor & morfar och säga hejdå till dom. Usch, jag tycker inte om alla dessa adjön, även fast det är någonting som känns viktiga för mig, så tycker jag inte om dom. Jag hatar ogillar starkt den känslan som blåser upp som en storm i kroppen när jag vänt ryggen mot den person jag säger hejdå till. Och de där orden "ett år tills nästa gång" som sägs om och om i mitt huvud och tåren som tränger sig fram mellan ögonlocken. Naej.. Ellinor och adjön hör inte riktigt ihop.

Idag har den dagen kommit som jag i år och dar har gått och längtat efter. I drygt lite mer än ett år så har jag gått & tänkt "Jag ska vara en utbytesstudent nästa år" eller "Omg, det är bara 6 månader kvar" eller "Okej nu har jag endast 2 månader kvar av skolan sen 5 veckor tills jag åker". Men idag är det inte längre en sådan dag som man går och tänker "Jag åker till USA om några månader". Nej, idag kan man stryka alla dessa månader och dagar och istället säga - Jag flyttar till USA i övermorgon

Snackar med Kylie varenda dag på facebook. Och nu skrev hon att tydligen så blev tryoutsen till volleyboll flyttade fram till Augusti. SÅ FÖRSTÅR NI VAD DETTA BETYDER? Jag kommer kunna göra tryouts för Volleyboll och förhoppningsvis kunna spela det första terminen. Jag är overjoyed right now!!! Sen sa hon också att hon träffade deras granne idag (Nikki) som är lika gammal som mig & hon ser fram emot att träffa mig & lära känna mig & hon skulle jätte gärna vilja bli min vän. & jag är så glad för redan nu, innan jag kommit till staterna, så har jag fått kontakter & det känns verkligen som att allt går så bra nu. Och så är det i livet. Det kommer komma tillfällen där allt bara går dåligt för en och man mår skit, men ge aldrig upp, för det kan inte vara dåligt förevigt!

 

 

En månad är det nu kvar tills jag ska påbörja mitt äventyr som jag nu har väntat på i lite längre än 365 dagar. Tänk att det är nu det händer. Det är nu jag måste ta modet till mig och klara av det här. Det handlar inte längre om att säga "jag åker till USA om ett halvår och ska stanna där ett år". Nej nu jävlar, du händer det här på riktigt. Jag ska packa min resväska (och fråga mig inte hur jag ska lyckas), hoppa in i bilen, köra till Arlanda, säga hejdå till allt & alla, och ha sikte mot min värdfamilj som väntar på mig på andra sidan jordklotet. Jag vill bara åka nu samtidigt som jag inte vill åka alls!

Har nu slutat och gått ut grundskolan. Nästa steg är high school och sedan gymnasiet. Och om jag ska vara ärlig, så är jag faktiskt riktigt jävla rädd & nervös nu. Jag vet inte om det är normalt eller inte, men jag hoppas verkligen det, för jag vill inte vara ensam om att känna mig as rädd att åka till USA. Jag är så himla ledsen för att behöva lämna allt här hemma nu. Mina bästa vänner, mina släktingar, min familj, alla jag lärt känna, klasskompisarna. Det går verkligen inte att beskriva känslan. Men jag är bara så rädd att när jag kommer tillbaka, så har alla mina vänner gått vidare och skaffat nya vänner på gymnasiet. Det suger att känna såhär. Men jag antar att det bara är en process som utbytesstudenter går igenom. 

Jag har panik för att på måndag ska jag börja jobba ute på mitt land, och där ska jag vara i 3 veckor så jag kommer inte träffa mina vänner på 3 veckor. Sen kommer jag hem & då måste jag tänka på att köpa de sista sakerna för USA, tänka på hur jag ska planera mitt packande, hur jag ska ha tid att träffa mina vänner, ha avskedsfester och bara säga hejdå till alla. Shit vad sorgligt allt låter... Om det är någon som typ känner likadant som mig så kan ni väl kommentera, så att jag inte behöver känna mig så ensam om detta.

Här är bilder från skolasvlutningen iallafall.

Har spenderat en timme av att titta runt på utbytesstudent.se vilket är en perfekt sida för alla utbytesstudenter som vill ha lite råd kring ens blivande år. Där finns tips på presenter man kan ge, packning, ett första intryck, kulturchockar osv. osv. alla möjliga problem, konsekvenser man kan stöta på under sitt år. Där finns också ett forum där man kan skriva med andra utbytisar och skriva om hur ens år har varit och det är just det jag har läst nu. Jag hittade en typ 2 A4 lång text som handlade om vilket helvetes utbytesår det hade varit för en kille (och året hade varat i 3,5 veckor). Detta är ett exempel på en skräckuuplevelse från ett utbytesår så om ni har lust att läsa på hur det faktiskt kan gå till, eftersom det faktiskt inte alltid är en dans på rosor, så tycker jag att ni ska kolla in den här texten & ta till er det. För man ska inte ha för höga förväntningar!
Här är länken till sidan http://www.utbytesstudent.se/forumo/index.php?/topic/1027-mitt-utbytesar-varade-i-10-dagar-min-historia/. 

Hej på er!
Vill starta detta inlägg med att säga att jag känner mig så hiiiimla stolt över att vara svensk. Så jävla bra Sverige är som vann is-hockey VM!!!!


Denna vecka som är nu har jag inte sett fram emot ett dugg. Idag hade jag NV prov ( vilket förövrigt gick förjävligt, hoppade över 4 frågor för jag inte kunde dom och svarade fel på typ alla andra) vilket var heeeemskt, imorn är det engelska glosor, onsdag ska jag till amerikanska ambassaden, torsdag är det spanska nationella, fredag är det spanska nationella och religion prov. Nästa vecka på måndagen är det engelska prov och på tisdagen ska jag ha gjort klart en jävla bil på tekniken. Känns inte så roligt alltså....men snart är det sommar i allafall så det är ju något att glädjas över!

Har snackat med min värdmamma & värdsyster en gång till. Alltså det är så läskigt att prata. Jag försöker få ur de engelska orden ur min munn men sen så finns det så hiiiimla många ord jag inte vet vad de heter. Det är så jobbigt när jag vill säga något men kan inte uttrycka mig på det sätt jag vill. Damp typ. Men även om jag är jätte tyst och blyg så pratar min värdmamma jätte mycket, hon är jätte social så det underlättar verkligen! Kom på nu att jag har kanske glömt bort att säga vad dom heter? Min värdsyster heter Isabella,(men man säger Bella), min värdbror heter James(men man säger Jamie), min värdmamma heter Kylie och min värdpappa heter Bradd. 

Igår var jag i den fasen då jag kände att jag verkligen inte kände för att åka till USA. Jag vet inte varför men ibland får man lixom den där känslan som säger "varför vill du åka iväg till USA när du kan stanna här i tryggheten, börja på gymnasiet med dina vänner, fortsätta ditt liv och kanske åka lite senare?". Och tro mig, det är hemskt när man känner så för det är det sista man vill tänka på. Känslorna är verkligen blandade alltså. Jag är så himla nervös att leva med en familj som har ett helt annat levnadssätt än mig, uppfostring, matstil och allt möjligt. Blablablablabla... orkar inte pladdra mer men som sagt så tror jag att jag inte är ensam om dessa känslor.

Okej så nu är vi inne på de 4 sista veckorna. De allra sista dagarna för mig i grundskolan. Efter att ha blivit så skoltrött som jag är just nu, så himla less på skolan att jag nästan har lust att tända eld på den, så kan jag inte undvika att titta tillbaka på de senaste 4 åren. Helt sjukt vad snabbt tiden har gått. Men jag har lärt känna några helt underbara vänner som jag nu ska skiljas ifrån. När jag tänker tanken att jag inte längre ska gå upp på mornarna, åka till skolan, träffa mina vänner, ge dem en kram, snacka om alt mellan himmel och jord och klaga tillsammans på hur mycket vi längtar tills skolan slutar, så känns allt så läskigt. Som att jag ska repetera en process som skedde för 4 år sedan då jag slutade 5an och skulle välja skola & skiljas från mina vänner jag kände då. Kommer det bli likadant? Att man tappar kontakten helt och slutar prata med varandra, inte ens hälsar om man ser varandra på stan? Att det inte längre finns något att prata om. Inte det här att man kan prata om ingenting. Och om det blir tyst, så blir det inte pinsamt tyst, utan en trygg tystnad som man inte ens tänker på. 
     Det har tagit 4 år att bygga upp en sådan stark vänskap jag har med mina kära kompisar. En sådan vänskap så att man kan prata om allt möjligt, känna sig trygg och verkligen förstå hur den andra känner. På ett år, ska jag klara av att bygga upp en sådan vänskap också i USA. Tanken känns så skrämmande att jag ibland inte ens vågar tänka på det. Hur ska jag hantera att komma till en ny skola med ingen jag känner. Hitta någon att lära känna. Hitta någon att äta lunch med, kunna känna sig bekväm med att säga vad som helst, inte tänka på om det blir tyst. Hitta någon att umgås med hemma, sova över, ha sleepovers, kunna berätta en hemlis eller bara hur man känner. 

Det är nu 69 dagar kvar till min avresa till USA. 69 dagar kvar tills det stora, riktiga äventyret börjar som jag har väntat på i över ett år nu. Det är bara 69 dagar kvar tills jag ska ta mig an utmaningen att bygga upp ett eget liv på ett år. Och tro det eller ej efter min långa deprimerande text, men jag är fan taggad som ett litet barn dagen innan julafton. I just want this adventure to begin!

Idag är det 99 dagar kvar till avresedatumet. Känns så overkligt på något vis. Det var lixom ett år sen jag anmälde mig till detta. Då kändes det som en dröm. Det var så långt borta att jag inte tänkte på att det skulle vara verklighet en dag. Men när jag träffar människor som säger "Ellinor, det börjar närma sig" så blir jag livrädd. Men ändå inte livrädd utan också excited. Det går inte att beskriva känslorna. Jag är rädd för att jag inte vill stanna kvar där, att jag inte klarar att bo själv så jag flyttar hem till Sverige igen. Jag ska nog lyssna på min NO lärare som sa en sådan himla bra grej. Tänk inte på hur långt du har kvar utan hur långt du har gått. Att tänka på det sättet tror jag kommer hjälpa mig att inte få hemlängtan. Att tänka på hur långt jag har gått och att jag ska vara stolt över det!

BTW. Tänkte att ni kanske vill se hur mitt hus kommer se ut 
- Här är en bild på huset och min vmamma, vbror och vsyster :D

Har idag varit inne i stan och träffat två kompisar som jag lärt känna via EF. Är så himla skönt att kunna prata med de människor som verkligen förstår vilken sits man sitter i. De förstår varenda nedstämdhet, varenda excitement och varenda deppmoment. De har också dagar då de känner att de vill avboka sitt äventyr och ibland dagar då de bara vill åka nununu. Bästa känslan när man förstår att man inte är ensam om dessa känslor. Utbytesstudenter är bäst! <3

Hola guapos y guapas!
Har varit hundvakt i en vecka och är det fortfarande och jag hade aldrig trott att det skulle vara såhär ansträngande. Vakna kl.6 av att de små djuren skäller som galningar för att det låter i trapphuset. Gå upp 8 eller 9 för att gå ut med dem. Sedan mata dem, försöka tvinga den ena efter den vägrar käka. Sedan vill de leka och allt möjligt och dom följer efter en i lägenheten som ett plåster. Gå en långpromenad varje dag minst 1 h. Sedan leka, sedan gå ut igen, sedan äta, sedan precis innan man ska gå och lägga sig då man är som allra tröttast så ska dom ut en gång till. Men jag ska inte klaga, dom är ju faktiskt otroligt söta och nu vet jag ju hur det är att ha hund. Jag kommer nog inte skaffa en egen på ett tag iallfall.

BTW - Har snackat med min vfamilj lite till. Dock tar det så lång tid för dom att svara så jag sitter och reloadar inkorgen hela tiden.... De har sagt att det är flera tonåringar i deras "neighborhood" som är jätte glada att jag ska komma och att de ser fram emot att vi ska ses! Jag kommer ha en månad på mig att vara med familjen och lära känna en massa vänner innan skolan börjar så det känns så jäkla skönt :D De har också sagt att de ska hjälpa mig att skaffa en iPhone. Det finns en ridskola som jag kommer kunna rida på och allt möjligt. Mitt rum har tydligen en "queen size of bed" enligt mamman, låter ju inte dåligt? Och egen TV, telefon och mycket garderobplats + nattduksbord på vardera sida av sängen. Jag har också ett eget badrum som sitter ihop med mitt rum. Det bästa är  nog att mamman säger att jag ska verkligen säga till om det är något jag vill veta eller om jag är orolig över något eller så. Hon säger att hon vill att jag ska ha "a wonderful year". Tror inte jag kunde hamna hos någon bättre familj!

Min värdmamma svarade på direkten nästan och hon svarade med typ ett helt jäkla A4 papper. Hur ska jag kunna svara på det?! Nåja, hon har iaf berättat att när jag kommer dit så kommer jag ha tillgång till att rida, gymma, simma i pool, spela tennis, volleyboll, golf. Hon sa också att det är många ungdomar i min ålder som bor på deras gata och de verkar vara jätte snälla. Så innan skolan börjar så måste jag lära känna någon av dem för fatta vad läskigt att komma till en skola helt själv med 3000 elever??? Nu går jag lixom på en skola med 90-100 elever och det är lite skillnad.... Sen sa hon att hon älskar att resa och vara med om äventyr och att vi ska försöka uppleva allt som jag vill göra. Hon älskar också att träna så jag tror att vi kommer kunna hålla igång så att jag inte kommer hem rullande som en chokladboll om ett år. Hon berättade också att det är många fotbollmatcher på skolan jag ska gå på och att de brukar gå dit och titta och att det är jätte roligt. Och flickan som är 9 har också sagt att hon är jätte excited över att få en storasyster!! Det känns verkligen jätte bra nu :D

Har suttit och läst igenom en massa utbytesbloggar nu. Dels för att jag vill försöka smita undan läxorna, dels för att jag är otroligt excited för mitt år i USA. Men det skrämmer mig så otroligt mycket när jag läser hur utbytesstudenterna beskriver hur de mår. Ibland mår de jätte bra, ibland hatar de allt som har med USA att göra, minsta lilla kulturförändring, all drama, hur man inte kan beté sig som man vill, att man måste sitta tyst och le, att man inte kan bli arg och skrika, släppa ut alla känslor, maten, inga grönsaker, fullbokade scheman, att de bara har 2 månader kvar. 
   

 Den största rädslan jag har är att jag kommer få en sån otrolig kulturchock och vilja åka hem, att jag inte klarar av att leva ett år helt själv. Jag önskar verkligen att jag kunde se in i framtiden och se hur jag kommer reagera, hur första dagen i skolan kommer vara, hur lång tid det kommer ta tills jag får en vän där, hur jag kommer kunna vänja mig vid den onyttiga maten, att inte höra de svenska låtarna på radion, inte kunna köpa hem en veckorevyn eller hyra hem en svensk film en fredagskväll, att inte kunna gå ut ur huset och ha en minut till närmsta bussstation som kan ta mig var som helst. Hur kommer jag reagera på att inte ha friheten som jag har här? Sanningen är att jag är otroligt rädd för att klara mig själv, men samtidigt så himla exalterad.

Kollade just in på mailen för jag tänkte hoppfullt att jag kanske hade fått ett meddelande om värdfamilj. Tyvärr höll inte mina förhoppningar men däremot har jag nu fått en egen mentor nu. En person jag kan skriva till hur mycket jag vill, ställa frågor, be om tips osv. Känns som att jag är ett snäpp närmre USA nu men det får mig också att bara vilja ta vara på den sista tiden jag har här i Sverige nu!

Good morning!
Tänkte bara berätta att i Torsdags tog jag emot mitt stipendium. Det var den fina kommunen Husby-Långhundra som valt att ge mig ett bidrag så jag gick på deras årsmöte där jag fick ta emot stipendiumet. Mot slutet av mötet så ropade de upp mig, och en annan tjej som också fick stipendium så fick vi gå fram längst fram i salen där vi fick rosor och ett kuvert med pengarna. Jag fick berätta vad jag ska göra i USA och jag tycker det är jätte nervöst att prata inför församlingar så jag typ stog och skakade men det var jätte kul! Sen var det ett villkor att vi tog emot pengarna. När jag kommer tillbaka från USA så ska jag hålla ett tal om vad jag använt pengarna till osv. Jääättte nervöst! Men det ska bli kul och jag är verkligen otroligt glad över att jag fick ett stipendium. 

Alltså jag kommer ihåg i April förra året då jag sökte att bli utbytesstudent. Då tänkte jag (men tänk när Februari och Mars kommer, shit vad tiden kommer gå fort då) och det kändes som att det var så himla långt bort då. Men nu är jag här och om 4 månader ungefär åker jag till USA. Det känns så sjukt overkligt och det kommer nog inte kännas som att det händer på riktigt förräns jag har sagt farväl till min familj och ska gå igenom passkontrollen. Mina känslor är blandade. I ena sekunden längtar jag jätte mycket till USA och i andra sekunden så blir jag livrädd över att lämna allt. Mitt trygga hem, säkerheten, mina vänner, familjen, allt. 

Har börjat fundera på vad jag ska ta med mig till USA. Alltså, presenter och sådant. Känns ju som att djungelvrål är standard så det kommer nog få hänga med i väskan. Sen marabou choklad har jag hört att amerikanare typ älskar, och geisha så det hänger nog också med. Men vad för speciellt ska familjen få? Om det är barn i familjen, tycker ni att en bok eller klädesplagg från en svensk butik skulle vara bra för dem? Och föräldrarna? Shit vad detta är svårt :O Har iaf lång tid på mig att planera så jag har nog ingen brådska :)




?????????????????????????????????????????????????????

Trots att det är mer än 365 dagar kvar, trots att det är det vill säga ungefär 13 månader kvar så kan jag inte vänta. Jag vill åka nu, nu, nu! Till och med de utbytesstudenter som åker mellan åren 2012 - 2013 har inte ens gett sig av och de har långt kvar. Förstå hur långt jag har kvar då. Dock tror jag att detta år kommer gå rätt fort. Jag menar, hela tiden får jag brev, förberedelser, jag har en egen sida där jag kan prata med andra utbytesstudenter som ska åka samma år som mig så detta året kommer vara väldigt intressant och jag ser fram emot allt som ska hända. För varje dag som går så kommer jag en dag närmre USA vilket känns så coolt. Varje sekund är jag ett steg närmre och med den tanken i bakhuvudet så ska jag klara av den här längtan. Jag ska vandra långsamt framåt detta år med nya erfarenheter, nya känslor, nya tankar och bli mognare dag för dag. Jag känner på mig att detta året innan jag åker är en bra träning för att förbereda mig, för att plugga in engelskan mer och mer, för att öva på att bli mognare hela tiden och förstå vad livet går ut på. Nu ska jag dra mig till dushen och därefter läsa the hunger games som jag har lånat på engelska. Nu för tiden så läser jag mestadels allting på engelska, och ser på bara filmer som är engelsktalande utan text för att öva in allt. Så att jag kan lyssna på amerikanarna i USA, för att själv veta hur man ska uttala ord osv. Imorgon är det en ny dag och då är jag ett steg närmre Amerika. Så ska jag tänka hela tiden!