Hej alla trogna läsare som funnits här och följt mitt äventyr ända sen början men även er som nyligen hittat hit. Jag har nu lite chockerande nyheter att komma med. Ni får välja själva hur ni vill ta nyheterna, om ni förstår mig och min situation eller om ni väljer att gå emot mig. 

 

I min blogg har jag skrivit ut mycket om hur bra jag har haft det & lagt ut alla upplevelser jag fått vara med om. Och tro mig, jag är så otroligt glad och tacksam att jag fått den här chansen att åka till USA och uppleva så mycket av den amerikanska livsstilen. Men mitt i allt detta har mycket negativt uppstått också. Jag valde att inte skriva ut allt det känslomässiga, allt det otroligt jobbiga som faktiskt hände. Jag valde själv att hålla allt inom mig och inte berätta för någon. Varför? Ja, kanske för att jag tänkte att det är sånt man ska klara av att hantera som utbytesstudent. Eller för att jag var rädd att amerikanarna läste vad jag skrev. Det jag minst av allt ville var ju att såra någon. Därför valde jag själv att ta ut allt positivt och endast skriva om de roliga saker jag var med om.

 

På grund av att jag höll allting inom mig så blev det väl för mycket till slut. Det var otroligt mycket som hände med min värdfamilj och jag älskade mina syskon. Dock fungerade helt enkelt inte kemin med mig och min familj jag hade. Jag trodde att det skulle bli bättre om jag bytte värdfamilj. Och min nya familj var helt perfekt. Jag vaknade på morgonen och var inte orolig utan glad av att spendera ännu en dag med dom. Men som en utbytesstudent så behöver inte det heller handla om att man har det bra hemma eller om man har kompisar. För tro mig, jag fick kompisar som verkligen stöttade mig igenom allt det hårda och allt jag fick stå ut med. Jag hade min nya värdfamilj som var så kärvänliga och så otroligt snälla. Jag kunde prata med dom om hur det är att vara här och hur allt var i min gamla värdfamilj. Men trots att jag hade det bra på den sociala fronten så mådde jag inte bra. Och jag hade inte gjort det sen jag kom dit. Tänker jag efter så har jag haft hemlängtan ända sen skolan började. Varje vardag var jag deprimerad. Jag gick in i mig själv, försökte sova så länge jag kunde, slängde på mig kläder som såg bekväma ut och gick osminkad till skolan. Och sen låg jag faktiskt i sängen runt 7.30 varje kväll. Jag var deprimerad, dock tänkte jag ju inte på det då. Men jag ville sova för att jag skulle kunna stänga av hjärnan och vara borta från deprissionen jag hade när jag var vaken. Sen när klockan ringde på morgonen så fick jag inte känslan som jag fick när alarmet ringde när jag fortfarande bodde i Sverige. Här i USA var det något helt annat. En känsla som gav mig rysningar. Detta kände jag varje dag i skolan. Den enda dag jag verkligen tyckte om var lördagar för då brukade jag hitta på saker. På söndagar var jag deprimerad för jag visste att dagen efter skulle skolan börja igen. 

 

Jag som trodde att denna känsla skulle försvinna även om hemmasituationen var bra. Så jag bytte ju värdfamilj men inget förbättrades. Jag var glad att jag fick stanna hemma från skolan första fredagen hos min värdfamilj. Sen blev jag sjuk och jag försökte stanna hemma på måndagen. Jag ville inte till skolan. Jag ville bara sova. Och vad var det som var problem med skolan då? Ja, jag försöker fortfarande lista ut vad det var som gjorde mig ledsen. Annorlunda visste jag att det skulle vara. Men jag antar att det var alldeles för annorlunda. Jag ville ha mina vänner jag kände innifrån och ut. Jag ville ha lärarna jag kunde prata och förstå helt. Jag ville kunna reflektera och skriva på det språk jag kan och jag ville bara känna mig hemma. Varje gång jag fick ett papper jag skulle skriva på och det stod "Parent/Guardian signature" så visste jag att det skulle vara från min Guardian. Och jag gillade inte det faktum att det inte var min riktiga parent utan en annan människa, en guardian som skulle skriva på. Konstigt tänk men så kände jag. 

 

Varje gång jag pratade med min mamma hemma i Sverige i telefon sa jag, "Jag vill hem". Hon försökte pusha mig att stanna varje gång och jag gjorde det. När jag bytte värdfamilj ville jag hem men valde att försöka och stanna och ge den nya familjen en chans. Och det gjorde jag. I 2 och en halv vecka var jag där. Men på måndagen för två veckor sedan idag var jag ensam hemma från skolan, jag var sjuk och hade bestämt mig att jag var seriös med att åka hem. Jag pratade med pappa och sa att jag klarar inte det här längre. Mamma försökte ju få mig att stanna, vilket jag förstår varför. Jag menar, det är ju en sådan otrolig upplevelse. Men jag kände att jag har upplevt tillräkligt, men nu vill jag hem. Dit jag inte behöver tänka på om jag gör rätt eller fel, tänka på var jag ska lägga kläderna, får jag äta det här?, får jag åka hit?. Dit jag kan beté mig som jag är och bara slå dörren igen bakom mig om jag är ledsen. Jag behövde känna mig hemma och inte som en gäst längre. Så jag tog helt enkelt beslutet att avbryta mitt liv som en utbytesstudent och åka hem igen. Så i Onsdags 5.35 på kvällen landade mitt plan i Sverige och jag steg ut på svensk mark efter 3 månader. 

 

Jag är otroligt glad att jag är hemma igen och jag ser inte det här som en stor chans jag missar. Jag har upplevt så otroligt mycket på 3 månader och är så jävla stolt över mig själv för allt jag lyckats åstadkomma. Jag har tagit mig igenom de värsta skoldagarna där jag inte kände någon i skolan, till de svåraste samtalen, till att lära känna nya människor och till att acceptera en helt ny kultur. Nu har jag gjort det här och siktar mot nya mål i livet. Ska ta tag i livet här hemma och försöka göra denna tid till den bästa. USA har en stor plats i mitt hjärta och livet i Virginia kommer jag aldrig glömma. Självklart kommer jag att hälsa på mina vänner jag lärt känna där men jag tror att livet som en utbytesstudent helt enkelt inte var något för mig. 

 

Tack för att ni följt min blogg såhär länge. Men här tar mitt USA äventyr slut.