Svar: Hej! Jag hade ju gått ur 9an när jag åkte till USA så jag hade inte riktigt någon plats på ett gymnsium. Därför är det svårt att komma in i ett gymnasium bara sådär nu, speciellt på den skolan jag vill gå på och på den linjen jag är intresserad av. Plus att dom redan har gått i tre månader så jag har ju missat en del vilket skulle betyda att jag måste jobba ikapp mig. Därför ska jag bara ta det lugnt det här året, försöka jobba & tjäna pengar & så.

Jag tänkte berätta om vad jag gjorde mina sista dagar jag spenderade i USA. Jag utnyttjade faktiskt de allra sista dagarna tll fullo och försökte få ut så mycket av den amerikanska kulturen. 

 

När mina värdföräldrar visste om att jag skulle hem och allt var klart så bestämde jag mig för att berätta för mina amerikanska vänner. Och Gud så glad jag var att ha dom där! Dom var så snälla. Min kompis Ana bjöd med mig hem efter skolan på fredagen, som även var min sista dag i skolan. Där flummade vi bara & hade kul. Min svenska kompis Amanda var med också. Sedan åkte vi till Tony's, en amerikansk pizza restaurang där vi åt middag. Gud så gott det var! Kommer sakna de där maffiga restaurangerna när potionerna typ är gjorda för två och man får dricka hur mycket läsk man vill. Vi satt där och käkade och pratade tills klockan blev 6.45. Då körde vi vidare till skolan där vi skulle gå på mitt allra sista footballgame. Det var väldigt kallt den kvällen och mina tår frös till is nästan. Men jag njöt av att vara där. Jag stötte på kompisar hela tiden som jag sa hejdå till. Det kändes sorgligt men ändå var jag så taggad på att få åka hem. 

Hej på er!
Jag fick en fråga om hur allt gick till från att jag bestämt mig att jag ville åka hem. Jag tänkte därför skriva ut hur det gick till.

 

Först och främst pratade jag med min pappa. Vi satt typ hela dagen och pratade om det och att det bästa nog är att jag kommer hem. Så han skrev ett mejl och skickade till EF i Stockholm där han sa att jag ville åka hem. EF i Stockholm kontaktade EF i Boston som dagen efter ringde till mig. Dom pratade med mig och frågade om det finns någonting som kan få mig att stanna lite ytterligare eller om jag är helt övertygad om att jag vill hem. Jag sa att jag har kämpat ett bra tag & att detta är det bästa för mig. Så då sa dom att jag behöver berätta för min värdfamilj. Så på kvällen satte jag mig ned med min värdmamma och berättade om att jag hade mycket hemlängtan och att jag ville hem. Hon var så otroligt förstående och blev inte ett dugg uprörd. Hon stöttade mitt val och senare på kvällen pratade vi med min värdpappa också. Han var väldigt förstående också. Detta gjorde allt mycket lättare för mig också så jag kunde vara glad resten av min tid i USA. 

 

Sedan frågade EF mig om jag hade något önskedatum om när jag ville hem. Jag sa så snart som möjligt men jag ville ha ett sista Small Group Meeting på måndagen & säga hejdå till Mrs. Fraga & alla vänner jag fått. Så jag valde då tisdagen den 29 oktober. Sedan fixade dom flygbiljetter och allt var fixat. 

 

Jag fick också en fråga som var om jag får pengarna tillbaka från EF. Svaret på det är nej. Man får inte pengarna tillbaka eftersom det är mitt val och jag river ju ett kontrakt själv. Då får jag ju inte pengarna tillbaka. Självklart är det surt att betala en sådan otroligt hög summa som man sedan inte utnyttjar till fullo. Men jag utnyttjade tiden i tre månader och försökte njuta av varenda positivt moment. Så självklart ångrar jag verkligen inte att jag åkte som utbytesstudent. Ja vi slösade en massa pengar men jag har fått så mycket ut av de här månaderna och jag är så jäkla glad att jag provade på och verkligen försökte. Och att få chansen att åka till USA och uppleva sådant här är inte självklart. Jag fick lixom uppleva high school, homegames, footballplayers, Macy's, Tacobell, köra bil till andra sidan parkeringen, New York, Boston, Washington D.C., Baseballgame, Amerikansk kyrka, Football på söndagar framför teven, en annan kultur. Detta var min dröm och jag är så jäkla glad att jag fick göra det här. Men som sagt går hälsa före allt och mår man inte bra så ska man inte göra det. Varför göra något som bara för en olycklig? Då njuter man ju inte av det till fullo.

 

 

Hej alla trogna läsare som funnits här och följt mitt äventyr ända sen början men även er som nyligen hittat hit. Jag har nu lite chockerande nyheter att komma med. Ni får välja själva hur ni vill ta nyheterna, om ni förstår mig och min situation eller om ni väljer att gå emot mig. 

 

I min blogg har jag skrivit ut mycket om hur bra jag har haft det & lagt ut alla upplevelser jag fått vara med om. Och tro mig, jag är så otroligt glad och tacksam att jag fått den här chansen att åka till USA och uppleva så mycket av den amerikanska livsstilen. Men mitt i allt detta har mycket negativt uppstått också. Jag valde att inte skriva ut allt det känslomässiga, allt det otroligt jobbiga som faktiskt hände. Jag valde själv att hålla allt inom mig och inte berätta för någon. Varför? Ja, kanske för att jag tänkte att det är sånt man ska klara av att hantera som utbytesstudent. Eller för att jag var rädd att amerikanarna läste vad jag skrev. Det jag minst av allt ville var ju att såra någon. Därför valde jag själv att ta ut allt positivt och endast skriva om de roliga saker jag var med om.

 

På grund av att jag höll allting inom mig så blev det väl för mycket till slut. Det var otroligt mycket som hände med min värdfamilj och jag älskade mina syskon. Dock fungerade helt enkelt inte kemin med mig och min familj jag hade. Jag trodde att det skulle bli bättre om jag bytte värdfamilj. Och min nya familj var helt perfekt. Jag vaknade på morgonen och var inte orolig utan glad av att spendera ännu en dag med dom. Men som en utbytesstudent så behöver inte det heller handla om att man har det bra hemma eller om man har kompisar. För tro mig, jag fick kompisar som verkligen stöttade mig igenom allt det hårda och allt jag fick stå ut med. Jag hade min nya värdfamilj som var så kärvänliga och så otroligt snälla. Jag kunde prata med dom om hur det är att vara här och hur allt var i min gamla värdfamilj. Men trots att jag hade det bra på den sociala fronten så mådde jag inte bra. Och jag hade inte gjort det sen jag kom dit. Tänker jag efter så har jag haft hemlängtan ända sen skolan började. Varje vardag var jag deprimerad. Jag gick in i mig själv, försökte sova så länge jag kunde, slängde på mig kläder som såg bekväma ut och gick osminkad till skolan. Och sen låg jag faktiskt i sängen runt 7.30 varje kväll. Jag var deprimerad, dock tänkte jag ju inte på det då. Men jag ville sova för att jag skulle kunna stänga av hjärnan och vara borta från deprissionen jag hade när jag var vaken. Sen när klockan ringde på morgonen så fick jag inte känslan som jag fick när alarmet ringde när jag fortfarande bodde i Sverige. Här i USA var det något helt annat. En känsla som gav mig rysningar. Detta kände jag varje dag i skolan. Den enda dag jag verkligen tyckte om var lördagar för då brukade jag hitta på saker. På söndagar var jag deprimerad för jag visste att dagen efter skulle skolan börja igen. 

 

Jag som trodde att denna känsla skulle försvinna även om hemmasituationen var bra. Så jag bytte ju värdfamilj men inget förbättrades. Jag var glad att jag fick stanna hemma från skolan första fredagen hos min värdfamilj. Sen blev jag sjuk och jag försökte stanna hemma på måndagen. Jag ville inte till skolan. Jag ville bara sova. Och vad var det som var problem med skolan då? Ja, jag försöker fortfarande lista ut vad det var som gjorde mig ledsen. Annorlunda visste jag att det skulle vara. Men jag antar att det var alldeles för annorlunda. Jag ville ha mina vänner jag kände innifrån och ut. Jag ville ha lärarna jag kunde prata och förstå helt. Jag ville kunna reflektera och skriva på det språk jag kan och jag ville bara känna mig hemma. Varje gång jag fick ett papper jag skulle skriva på och det stod "Parent/Guardian signature" så visste jag att det skulle vara från min Guardian. Och jag gillade inte det faktum att det inte var min riktiga parent utan en annan människa, en guardian som skulle skriva på. Konstigt tänk men så kände jag. 

 

Varje gång jag pratade med min mamma hemma i Sverige i telefon sa jag, "Jag vill hem". Hon försökte pusha mig att stanna varje gång och jag gjorde det. När jag bytte värdfamilj ville jag hem men valde att försöka och stanna och ge den nya familjen en chans. Och det gjorde jag. I 2 och en halv vecka var jag där. Men på måndagen för två veckor sedan idag var jag ensam hemma från skolan, jag var sjuk och hade bestämt mig att jag var seriös med att åka hem. Jag pratade med pappa och sa att jag klarar inte det här längre. Mamma försökte ju få mig att stanna, vilket jag förstår varför. Jag menar, det är ju en sådan otrolig upplevelse. Men jag kände att jag har upplevt tillräkligt, men nu vill jag hem. Dit jag inte behöver tänka på om jag gör rätt eller fel, tänka på var jag ska lägga kläderna, får jag äta det här?, får jag åka hit?. Dit jag kan beté mig som jag är och bara slå dörren igen bakom mig om jag är ledsen. Jag behövde känna mig hemma och inte som en gäst längre. Så jag tog helt enkelt beslutet att avbryta mitt liv som en utbytesstudent och åka hem igen. Så i Onsdags 5.35 på kvällen landade mitt plan i Sverige och jag steg ut på svensk mark efter 3 månader. 

 

Jag är otroligt glad att jag är hemma igen och jag ser inte det här som en stor chans jag missar. Jag har upplevt så otroligt mycket på 3 månader och är så jävla stolt över mig själv för allt jag lyckats åstadkomma. Jag har tagit mig igenom de värsta skoldagarna där jag inte kände någon i skolan, till de svåraste samtalen, till att lära känna nya människor och till att acceptera en helt ny kultur. Nu har jag gjort det här och siktar mot nya mål i livet. Ska ta tag i livet här hemma och försöka göra denna tid till den bästa. USA har en stor plats i mitt hjärta och livet i Virginia kommer jag aldrig glömma. Självklart kommer jag att hälsa på mina vänner jag lärt känna där men jag tror att livet som en utbytesstudent helt enkelt inte var något för mig. 

 

Tack för att ni följt min blogg såhär länge. Men här tar mitt USA äventyr slut.